Var lugn Rune, jag är med. Beslutet om projekt minus10 fattades på Kalymnos under, just det, intagandet av ännu en storslagen middag. I och med det beslutet skulle jag och mitt leverne, där chips och öl utgjort en central del av kosthållet, förpassas till Dantes inferno (utan vidare jämförelser), närmare bestämt helvetets tredje cirkel. Där hade jag visserligen befunnit mig i större delen av mitt liv - och stortrivits med det! - men genom projektet skulle jag helt plötsligt tvingas finna vägen förbi Kerberos och ut ur Hades. Nu väntar purgatorio, skärselden: mindre mat, mer träning. Frågan är bara vilka av helvetets cirklar jag ska tvingas passera innan jag når "paradiso"...
Måndag: Besvikelse. Beger mig till i-bygget, inte för att träna utan för att väga in mig. Vågen stannar på 108 kg. Det innebär att om jag lyckas uppnå projektets mål, dvs gå ner 10 kg, så kommer jag att väga under 0.1 ton. Inte bra. 0.098 ton låter inte alls lika 'catchy'. Dricker två Dahls när jag kommer hem. Gott. Känslan av att tillvaron kommer att bli outsägligt torftig utan maltdrycker är påtaglig och jag överväger att hoppa av innan jag ens har börjat. Är det värt att försaka så mycket av livets goda? Hursomhelst, blotta tanken på att Rune troligen skulle dräpa mig om jag sviker redan nu får mig att istället boka in ett klätterpass till på tisdagen. Och jag låter chipspåsen förbli oöppnad.
Tisdag: Insikt. "Kor mye veier du egentlig?" frågar min klätter-buddy uppriktigt. Detta som en reaktion på att hon (a) sett hur strukturväggen buktade kraftigt utåt på ett oroväckande sätt när jag med 'brute force' slet i plastgreppen på en av de lättaste av leder på inomhusväggen, och (b) hon hissades flera meter upp i luften då jag föll. Minus10-projektet måste fortsätta, tänkte jag stilla för mig själv. En Dahls på kvällen.
Onsdag: Den egna disciplinen är ännu så länge alltför dålig och jag inser att jag måste avtala med andra för att tvinga mig själv iväg på fysisk aktivitet. Kliver in på i-bygget för andra gången på 9 månader, denna gång för att träna. Jo-Arve delar frikostigt med sig av finurliga bulder och (väldigt) grundläggande bulderkunskap. Lite som att kasta pärlor till svin, men likaväl, jag sätter verkligen stort pris på det. Oroväckande mycket folk (läs: studentjävlar [surprise!]) och støv på i-bygget, men den för mig strategiska placeringen mellan jobb och hem talar ändå till dess fördel.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar